Bild på Per-Olof Hedvall i kontorsmiljö.I varje nummer av Furuboda.Nu under 2016 har Per-Olof Hedvall bidragit med intressanta opinionskrönikor. Här nedan har vi samlat alla fyra, samlade på ett och samma ställe. I slutet på varje kröniketext finns den även som ljudfil.

Per-Olof är tekn dr vid Certec Lunds universitet samt forskningssamordnare vid Furuboda. Han forskar på Certec om tillgänglighet, framför allt kring familjer som har barn med omfattande funktionsnedsättningar.

Vill du läsa hela tidningarna, finns de samlade för nedladdning här.


Krönika 1 (Furuboda.Nu nr 1 2016)

Tänk vad en liten konvention kan betyda!

År 2008 skrev Sverige under FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Konventionen, ofta förkortad CRPD, slog fast att alla
människor oavsett funktionsförmåga ska fullt ut åtnjuta alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Idag, snart tio år senare, har inte mindre än 161 länder
världen över skrivit under konventionen och därmed ställt sig bakom de ambitioner den står för. I denna första av fyra krönikor 2016 tänkte jag med hjälp av konventionen blicka bakåt och fundera kring vad som händer just nu inom funktionshinderområdet.

Jag brukar säga att konventionen handlar om allas rättighet att vara delaktiga i samhället och att dessa möjligheter skapas genom ökad tillgänglighet. Målet är alltså delaktighet medan tillgänglighet är ett medel för att skapa möjligheter för människor att vara delaktiga i det
de önskar. Det har lett till ett ökat fokus på delaktighet och i maj för snart två år sedan fick Sverige till och med en Myndighet för Delaktighet.

Konventionen lyfter fram ”Universell Design” som huvudstrategi för att skapa ett öppet och inkluderande samhälle. ”Universell Design” betyder att produkter, tjänster och miljöer utformas så att alla kan använda dem, utan att det behövs några särskilda anpassningar. ”Universell Design” står för en vilja att inkludera så många som möjligt redan från början och en strävan bort från särlösningar och riktade insatser för så kallade ”sårbara/utsatta” grupper. Genom att bygga på principerna för ”Universell Design” går det över tid att bit för bit skapa inkluderande lösningar och till på köpet undvika dyra efterkonstruktioner och så kallade ”anpassningar”. Vi kommer att behöva fortsätta att lappa och laga för att göra det redan existerande mer tillgängligt men när det gäller det nya som människor skapar så ger ”Universell Design” möjligheter att göra rätt från början.

Det tog några år från det att CRPD kom men just i detta nu sker en omsvängning i Sverige från att arbeta med tillgänglighet för särskilda grupper mot att sträva mot ”Universell Design”. Det vore intressant om Furuboda utnyttjar år 2016 till att belysa sina verksamheter ur ett CRPD-perspektiv. Jag återkommer i nästa krönika till fler tankar om delaktighet, inkludering och likvärdighet.

Krönika 1 som ljudfil

 


Krönika 2 (Furuboda.Nu nr 2 2016)

Att insistera på människans levda perspektiv

Alltför ofta stannar arbetet med skapandet av ett samhälle för alla vid vackra ord. Efter orden tar det stopp. Inte för att ambitionerna saknas. Det är snarare som att det saknas tankestrukturer, metoder och vanor angående arbete som utgår från att alla människor är olika.

I förra numret av Furuboda.Nu berättade jag om ”Universell Design”, så som det uttrycks i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Konventionen ger mig hopp. Samtidigt som den står för ett samhällsåtagande så pekar den på varje människas rätt
att delta i och vara en del av samhället. I konventionen möts individens och samhällets perspektiv.

För mig är individens levda perspektiv centralt. Många av de projekt jag varit en del av har uppstått i mötet med barn, unga och vuxna människor som vi träffat på Furuboda. Idéerna har sitt ursprung i deras konkreta, levda perspektiv. Förankringen av arbetet har ofta legat i ett rättighetstänkande nära knutet till delaktighet: rätten att vara en datorspelare, att kunna utöva musik, att inte vara utlämnad åt att sitta bredvid och se på. Projekten handlar om riktiga människor som befinner sig i ganska ovanliga eller till och med ”extrema” situationer, till
exempel efter en olycka som skakat om hela livet.

Det finns mycket att lära i det extrema. Om det går att ta sig in genom en dörr med en elrullstol så går det nog även för den som kommer med en barnvagn eller har ett par
stora resväskor på hjul i släptåg. Om den som nyss har flytt till Sverige kan hitta rätt på Malmö Centralstation så kan troligen även en turist kan ta sig fram. Furuboda har genom årtionden av möten med olika människor övat upp en flexibel förmåga att möta varje individ där hon eller han befinner sig.

Jag önskar samhället all framgång med att skaffa sig motsvarande vanor. Själv tänker jag vara med och bidra genom att fortsätta att peka på den kraft som finns i människans levda perspektiv. Det är en underutnyttjad resurs som kan fylla på med en mängd exempel där det
går att hitta mönster för hållbart samhällsbyggande. Vad har du för exempel?

Krönika 2 som ljudfil

 


Krönika 3 (Furuboda.Nu nr 3 2016)

Några ord om likvärdighet

I de sammanhang jag rör mig känns det som att alla plötsligt börjar tala om universell utformning. Universell utformning är den svenska översättningen av Universal
Design, som jag beskrev i min förra krönika. På årets Almedalsvecka lyfte till och med en av våra ministrar universell utformning. Min tolkning är att det beror på den potential människor ser i att göra rätt från början. För mig går arvet bakom universell utformning helt i linje med strävan efter att bygga på alla människors lika värde.

Ibland sker det en missuppfattning angående orden ”lika” och ”samma” och hur engelskans ”equal” översätts. Att ha lika möjligheter innebär inte alltid att ha samma möjligheter. Visst är det fint att det t.ex. finns skor i olika storlek och nog vore det ett steg i fel riktning om alla var tvungna att ha samma skostorlek.

Att alla människor ska ha likvärdiga möjligheter är ingen ”one size fits all”-lösning. Tvärtom handlar det att bygga upp en flexibilitet som rymmer olikhet. Folkhögskoleformen är ett gott exempel på hur samhället kan skapa nya lösningar som svarar upp mot tidens behov. Idag, mer än hundra år efter att den första folkhögskolan startades, är det intressant att fundera på om
folkhögskolorna lever upp till ambitionen att möta människor med andra bakgrunder och förutsättningar.

Jag tycker mig se en trend i samhället, där förändringar i personlig assistans, tuffare ekonomi på folkhögskolorna och minskade möjligheter till behandlingsinsatser gör det svårare och svårare att upprätthålla principen om likvärdighet i samhället. På Furuboda folkhögskola märks tydligt hur ändrade ekonomiska villkor gynnar verksamheter där människor utan funktionsnedsättningar är normen. Det krävs mer och mer extrema åtgärder för att fortsätta kunna välkomna olika deltagare, som tillsammans skapar den mångfald Furuboda är så känt för.
Idag finansieras stöd till flera av de deltagare på Furuboda folkhögskola som har omfattande funktionsnedsättningar av fondmedel, snarare än med statsbidrag eller annan finansiering från offentlig sektor. Jag har svårt att se likvärdigheten i denna situation. För mig framstår det som
ekonomisk särbehandling. Den som har ett större behov av stöd har fortfarande samma rätt som andra att studera på folkhögskola, men i praktiken inte samma möjlighet att delta om inte statsbidragen kompletteras med fondmedel. Här finns det mer att göra. Det skulle vara intressant att utnyttja principerna och värdena bakom universell utformning för att diskutera hur folkhögskolorna även framöver ska kunna rymma en stor mångfald bland deltagarna.

En värld med en enda skostorlek vill nog ingen ha.
Bättre då att alla kan få skor som sitter lika bra.

Krönika 3 som ljudfil

 


Krönika 4 (Furuboda.Nu nr 4 2016)

Till delaktighetens lov

Det är dags för årets fjärde och sista krönika. De tidigare krönikorna har jag ägnat åt 1) FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, 2) betydelsen av Universell utformning och 3) likvärdighet. Men jag har sparat det bästa till sist: ”delaktighet”, ett tema som kan passa utmärkt såhär strax före jul.

De senaste 15 åren har begreppet ”delaktighet” kommit att bli en central punkt i den svenska funktionshinderpolitiken. Med all rätta skulle jag säga, eftersom ordet delaktighet för mig står för något fint, varmt, nära och engagerande. I Sverige har samtalet inom funktionshinderområdet under många år handlat om hur vi kan öka tillgängligheten i samhället. Men vad ska vi då med denna tillgänglighet till? Jo just det, delaktighet. Jag brukar därför säga att tillgänglighet ger förutsättningar för delaktighet. Alltså är det i delaktigheten som resonemangen om det öppna, likvärdiga samhället bör starta. För vad är det för mening med att kunna komma in genom en tillgänglig dörr om det inte går att vara delaktig i sammanhangen innanför?

Det är lätt att tänka på delaktighet som något mellanmänskligt. Att det handlar om bemötande och attityder. Det gör det också. Vi människor är varandras förutsättningar för delaktighet. Men jag skulle vilja rikta strålkastarljuset på något annat, som inte får komma med i resonemang
om delaktighet lika ofta: allt det människor designar och utvecklar. Saker bär också på attityder och synsätt. En väldesignad byggnad bemöter människor på ett likvärdigt sätt och en bra webbplats tillåter alla att använda den på det sätt de önskar.

Nästa år har jag suttit i rullstol i trettio år. Det ger perspektiv. En sak som har blivit allt tydligare genom åren är att vi har kommit långt i Sverige när det gäller attityder. Jag märker det ofta när jag rör mig i samhället. Men jag märker också när jag till exempel kommer hem till Kristianstad, där jag gick på gymnasium, att det fortfarande är samma butiker jag inte kan komma in i. De
attityder och synsätt som finns inbyggda i det byggda tar mycket längre tid att åtgärda.

Anne Marie Willis har skrivit om att det vi designar designar oss tillbaka. Det finns många andra sätt att säga detta på. Som man bäddar får man ligga. Som man sår får man skörda. Ge och du skall få tillbaka. Jag tänkte på det härom dagen när jag hörde vår bostadsminister säga i en
intervju på radion att regeringen överväger att slopa tillgänglighetskraven i byggande av vissa, så kallade tillfälliga, bostäder. Tänk så lätt det kan vara att ta ett steg tillbaka och glömma att som man bäddar får kommande generationer ligga.

Nu är det snart tid för deltagarna på Furuboda folkhögskola att åka på jullov, ett delaktighetens lov att fira med nära och kära. Jag önskar alla läsare en riktigt God Jul. Till delaktighetens lov.

Krönika 4 som ljudfil

Inom kort kommer denna krönika att laddas upp som ljudfil här.